Brigittens pilgrimsled
Välkommen till den heliga Birgittas väg i Vadstena. Den nordtyska Birgittavägen förbinder det centraleuropeiska nätverket av Jakobsvägar med det nordeuropeiska nätverket av S:t Olofsvägar. I ena änden ligger Santiago de Compostela med Sankt Jakobs grav. I norr - i andra änden - ligger Nidaros (Trondheim) med Olav den heliges grav.
År 1341 gjorde Birgitta av Sverige och hennes make Ulf Gudmarsson bevisligen en pilgrimsfärd från Sverige via norra Tyskland till Santiago de Compostela. Den väg som paret troligen tog har rekonstruerats och är nu markerad som den heliga Birgittas pilgrimsled.
På denna rutt kan man på tre veckor - med 21 dagliga etapper - vandra från Lund i Sverige via ön Rügen, hansestaden Stralsund, vidare genom västra Pommern in i Mecklenburg till delstatshuvudstaden Schwerin. Vid Tribsees korsar Birgittenweg ”Via Baltica” och ansluter till ”Jakobusweg Lüneburger Heide” vid Lauenburg. Sedan 2013 har snäckor med ett vitt kors pekat ut vägen längs Birgittenweg.
Heliga Birgittas liv
1303
Birgitta Birgersdotter föddes 1303 i en av Sveriges mäktigaste familjer. Hennes far var lagman i Uppland (den folkrikaste regionen i Sverige vid Östersjön vid den tiden). Hennes mor är släkt med den styrande svenska kungafamiljen. Redan som barn har Birgitta visioner och strävar efter ett liv i kloster.
1316
Hon gifte sig dock med Ademar Ulf Gudmarsson redan vid 13 års ålder. Hennes fem år äldre make är landshövding i landskapet Närke och kommer från en svensk riddarsläkt. De flyttar tillsammans till Ulvåsa slott i det historiska landskapet Östergötland vid Vätterns strand. Birgitta kommer senare att ha sin inflytandesfär i grannskapet. Hon bor på slottet med sin man i över 20 år och under den tiden får hon åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Två av pojkarna dör, den ena vid tio års ålder och den andra vid tolv års ålder. Dottern Merete kommer senare att utbilda den unga drottning Margareta I vid det svenska hovet. Utöver sin roll som mor tar Birgitta hand om kvinnor i grannskapet som av olika anledningar står utanför samhället.
1335
Efter nästan 20 år på slottet utnämns Birgitta till kunglig hovleverantör. Kung Magnus Eriksson (eller Magnus II) utser Birgitta till kammarherre. I denna roll ska hon ta hand om hans hustru Blanche av Namur. Bland annat är det hennes uppgift att lära belgiskan att tala svenska.
1339
Tillsammans med sin man gör Birgitta sin första pilgrimsfärd. De vandrar till Nidaros, idag den norska staden Trondheim. Olav II Haraldson, Olav den helige, en norsk kung från 1000-talet som tillskrivs mirakel och legender, är begravd här i Nidarosdomen. Olav försökte också lugna ner konflikterna i sitt land.
1341
Efter hemkomsten lämnar Birgitta hovet och två år senare gör hon, återigen tillsammans med sin make, en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Därmed hamnar de mitt i de fientliga skärmytslingarna under det 100-åriga kriget som rasar mellan England och Frankrike.
1344
Ulf blir sjuk på hemresan. De stannade tillsammans i cistercienserklostret Alvasta i Östergötland, bara 25 kilometer från Vadstena, vars ruiner kan ses än idag. Ulf dog 1344 och Birgitta stannade kvar i klostret i ytterligare två år och skrev ner de uppenbarelser som hon för första gången fick. Hon kände sig kallad att vara ”Kristi brud” och hans språkrör. Samtidigt besöker hon upprepade gånger det kungliga hovet. Hon lever ett strängt asketiskt liv.
1346
I en av sina visioner får hon i uppdrag att grunda ett nytt religiöst samfund och ett kloster. Kung Magnus Eriksson ger henne Vadstena gård för klostret. Som rådgivare till kungafamiljen kritiserar hon öppet adelns och även kungaparets överdådiga livsstil.
1349
I en uppenbarelse visade Gud Birgitta vägen till påven i Rom, men påven var inte där vid den tidpunkten. Mellan 1309 och 1377 kröntes sju påvar i följd i Avignon. Frankrikes inflytande var stort och fler och fler kardinaler kom från landet. Den förste franske påven, Clemens V, flyttade inte ens till Rom efter att ha blivit vald, utan bodde först i Lyon innan han flyttade till Avignon. Tvåhundra år tidigare kämpade påvarna fortfarande hårt för att inte vara beroende av någon krona. Birgitta argumenterar för att påven ska återvända till Rom. Men när Birgitta anländer till Rom råder inbördeskrigsliknande förhållanden.
1350
Birgittas dotter Katharina följer med sin mor till Rom. De två kvinnorna levde tillsammans med några av sina anhängare i en klosterliknande gemenskap på det som idag är Piazza Farnese. ”Hennes vision gav upphov till det extraordinära liv i botgöring och avskildhet som hon levde i Italien under alla de långa år som hon väntade på officiellt erkännande och offentligt godkännande av sin plan.” (Tore Nyberg i: Birgitta Atlas, red. Ulla Sander-Olsen, Tore Nyberg, Per Sloth Carlsen, Societas Birgitta). Birgitta drev ett vandrarhem för svenska pilgrimer och studenter. Samtidigt tar hon hand om prostituerade. Platsen vid Piazza Farnese betraktas fortfarande som ”moderhuset” för Birgittinerorden. Kyrkan Santa Brigida byggdes på platsen under hennes livstid. Den nuvarande byggnaden härstammar dock från början av 1400-talet.
1352
Birgitta företog själv upprepade pilgrimsfärder, t.ex. 1352 till Assisi, den helige Franciskus födelsestad, ca 175 km norrut. Politiska skäl spelade troligen också en roll för hennes pilgrimsresa till Neapel 1365: Tillsammans med sin son Karl bodde hon hos Johanna I av Anjou, som också var drottning av Neapel, Sicilien och Jerusalem. Vid den här tiden ägde den mäktiga Angevin-dynastin också Avignon, påvarnas säte. Joannas makt minskar dock och istället för att hävda sitt inflytande förälskar sig den tvåfaldiga änkan i Birgittas son.
1367
Efter hennes återkomst återvänder även den regerande påven Urban V till Rom. Birgitta och påven träffas flera gånger under en treårsperiod. Hon ber honom om tillstånd att grunda ett kloster enligt nya religiösa regler. Men påven lyssnade inte på henne.
1370
Påven Urban V möts av oförståelse av många kristna - däribland Birgitta - när han åter beger sig till Avignon. Birgitta skyndar efter honom och hinner ifatt honom i Montefiascone i norr. Hon får tillstånd att grunda ett kloster, men inte enligt sina egna regler. Men: ”Detta banade väg för de nödvändiga byggnadsarbetena på herrgården i Vadstena, en gammal tegelbyggnad. Godsets huvudbyggnader måste anpassas till de behov som en gemenskap med upp till 60 nunnor hade. Likaså skulle andra närliggande byggnader anpassas för en gemenskap med upp till 25 präster och lekmän som skulle knytas till nunneklostret.” (Tore Nyberg, ibid.). Klostret i Vadstena byggs och Birgitta stannar kvar i Rom.
1372
Vid 69 års ålder ger sig Birgitta ut på sin sista pilgrimsfärd till det heliga landet tillsammans med sina barn Katharina, Birger och Karl. De färdas till Cypern och bor vid hovet hos Eleonora av Aragonien, drottning av Cypern. Birgitta blir hennes rådgivare, så som hon har varit rådgivare åt flera drottningar före henne.
1373
Birgitta dör den 23 juli 1373 i sitt hus på Piazza Farnese. Det dröjde fem år efter hennes död innan nästa påve, Urban VI, erkände dubbelorden i Vadstena och dess regler. ”Vissa av det tidiga 1300-talets föreställningar om ett religiöst liv i gemensam fattigdom, kyskhet och lydnad sammanföll och smälte samman med den nya idén om klosterliv.” (Tore Nyberg, ibid.).
1391
Påven Bonifatius IX helgonförklarar Birgitta av Sverige 18 år efter hennes död. År 1991 utsågs hon tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till Europas skyddshelgon. ”Fru Birgitta (1303-1373), som redan var en inflytelserik person som dotter till den svenske juristen Birger Persson, var tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson en av de personligheter under 1300-talet som insåg den andliga inspirationens utomordentliga betydelse för den kristna rättens och religionens ordnade utformning.” (Tore Nyberg, ibid.).
De sju nyckelorden för pilgrimsfärd
Att vara pilgrim innebär att ”vara på väg”, både när man reser utåt och inåt. Vad innebär det rent konkret?
Begreppen från medeltidens pilgrimsfromhet passar väl in här. Heliga Birgitta tillskrivs sju nyckelord för pilgrimsfärden: Frihet, enkelhet, tystnad, sorglöshet, långsamhet, andlighet, gemenskap.
Dessa termer kan få betydelse för resan och för livet.
En tolkning får mening när vi tar oss tid att själva ”gå igenom” begreppet. Vad betyder det för mitt liv? I dag? I mitt förflutna? Var bör denna term få en betydelse i min framtid? - Dessa frågor kan man meditera över. Ordet ”meditation” används här i enlighet med sitt ordursprung. Det latinska meditatio betyder att begrunda, reflektera, överväga.
Frihet
Frihet!
Vår tids modeord. Jag vill vara fri!
Fri från vad? Från de dagliga uppgifterna? Vardagslivets stress? Min boendemiljö?
Frihet betyder olika saker för olika människor. Vad betyder frihet för mig? Vad vill jag släppa taget om för att kunna vara fri? Vilka band ger mig frihet på andra områden? Frihet innebär att vara bortskämd med valmöjligheter. Frihet innebär att man släpper taget om saker för att kunna ta tag i andra. Frihet betyder: Allt har sin tid!
Frihet betyder: Jag binder mig till det som är viktigt för mig och lämnar det som har blivit oviktigt för mig. Frihet fungerar bara inom gränser. Pilgrimer prövar ny frihet - för en tid. Jag tar mig friheten att gå min egen väg. Idag är det jag som bestämmer. Jag bestämmer om jag vill förkorta vägen eller ta den vackrare men längre vägen runt sjön.
Jag tar mig friheten att välja om samhället är en välsignelse eller en förbannelse för mig idag.
Jag har friheten att reagera. Jag bestämmer själv hur jag reagerar på väderomslaget, regnskuren. Kanske på ett annat sätt än vanligt. Kanske välkomnar jag regnet, även om det kommer vid fel tidpunkt.
Jag tar mig friheten att drömma, att gråta, att skratta. Och kanske, när jag reflekterar, minns jag känslor som binder mig och som jag kunde ha befriat mig från för länge sedan. Att kunna förlåta är också frihet.
Enkelhet
Jag bär det jag behöver på ryggen när jag är på pilgrimsresa. Jag tar med mig så mycket som jag behöver och så lite som möjligt. Det är mottot. Minimalism är ett modeord. Men kanske är det bara motsatsen till vår allt mer komplexa livsstil. Jag behöver inte mycket för att leva. Denna insikt är befriande. De riktigt bra sakerna i livet är ofta gratis. Denna insikt drabbar mig inte hemma i soffan. Jag ”vandrar” mig fram till den här insikten. Pilgrimsvandringen tränar mig i enkelhetens livsstil. Pilgrimsfärden är reducerad till det väsentliga. Vi är vandrare här i livet, på genomresa. Vi kan inte ta med oss något bortom dödens tröskel. De yttre och inre stigarna löper parallellt. Utan den yttre ballast som det dagliga livet utgör finns det också ett inre utrymme för bön och meditation. En mjuk säng och en varm dusch är behagligt. Men ett dopp i sjön renar också. Och ett tält är tillräckligt för att övernatta. Förväntan på en rejäl måltid på kvällen ger energi till vandringen. Och tacksamheten för den gästfrihet som visas växer för varje kilometer du tillryggalägger under dagen.
Tystnad
Hur kan jag veta vem jag är och vad jag vill?
Hur kan jag hitta mig själv bortom alla förslag utifrån?
Hur kan jag känna igen min egen röst och höra den i sorlet av röster runt omkring mig?
I tystnaden kommer vi till sans, våra sinnen samlas, vår koncentration ökar. Oftast är vi utlämnade till ljuden runt omkring oss. Vi kan inte stänga av våra öron och verkar bara vänja oss vid ett bakgrundsljud. Ljuden drar vår uppmärksamhet utåt, ibland till den grad att vi tycks förlora oss själva i vår omgivning. Man måste söka tystnaden och vilja tillåta den. Men tystnad kan också vara obehaglig. Vill jag verkligen vara ensam med mig själv? Jag tar mig tid att betrakta naturen under tystnad. Genom att stilla betrakta landskapet eller ett träd lugnar obehaget ner sig och tystnaden infinner sig. Tystnaden leder oss tillbaka till oss själva. Pilgrimsfärder innehåller perioder av tystnad - tider då vi medvetet avstår från att kommunicera. Tysta stunder kan hjälpa oss att finna vägen in i tystnaden.
Med tillfällig tystnad ger jag mina sinnen utrymme att uppfatta mer djupgående. Efter en tid i tystnad tystnar också det inre bruset från våra ständigt kretsande tankar. Min själ blir lugn, som en vattenspegel som inte störs. Nu kan jag titta in i de djupare lagren och påbörja en resa inåt.
Vårdslöshet
Finns det något sådant som äkta bekymmerslöshet?
Vi vet att den finns och det är därför vi letar efter den. Det är den lättsamma, lekfulla bekymmerslösheten hos små barn som inte oroar sig för framtiden. Och nu, som vuxna, är vi överväldigade av vardagens bekymmer. Vi har inte bjudit in dem. De kommer som en följeslagare till våra komplicerade planer för framtiden. Jesus säger: ”Oroa dig inte för morgondagen. Morgondagen kommer att ta hand om sig själv. Det räcker med att varje dag har sina egna bekymmer. (Matteus 6:34)
Pilgrimage inbjuder dig att prova med mindre planering och mer tillit. Som en övning för vardagslivet. Det är här som ny tillit och lugn kan utvecklas. Trots all vår planering finns det mycket som vi inte kan påverka, hur mycket vi än oroar oss. Att ge sig ut på en pilgrimsfärd innebär en återgång till barndomens bekymmerslöshet och obekymradhet. Jag kan bara gå så långt som mina fötter bär mig och allt annat kommer att hända, ibland på ett mirakulöst sätt. För Gud tar hand om mig. Jag kan vara lugn och släppa taget. Jag förlitar mig på himlens rika välsignelse.
Långsamhet
Resa utan schema, utan press. Reser i gånghastighet. Jag uppfattar min omgivning på ett annat sätt. Mitt fokus skärps. Mina sinnen vaknar till liv. Jag ser eken med sin pittoreska form i kanten av stigen med nya ögon. Den är gammal och växer långsamt. Den har karaktär. Kanske är det på grund av dess långsamma tillväxt som jag så tydligt känner igen ekens värdighet? Det prasslar i dess grenar och en koltrast börjar sjunga. Två träd bort svarar en annan. Jag lyssnar.
Molnformationen framför mig spricker upp och solljuset lyser som en strålkastare på en del av landskapet och förvandlar det till något speciellt. Ett vardagsfenomen. Men jag lägger inte märke till det annars. Det tar tid att se de vardagliga underverken.
Potatisrosorna vid vägkanten doftar. När luktade jag på en blomma senast? Engagerade alla mina sinnen?
Långsamhet betyder: Jag hittar min egen takt, min egen rytm. Och jag kommer ändå fram. Men inte stressad, utan samlad. Jag kanske inte är den första. Men vad betyder det?
Långsamhet betyder: Jag är redo med alla mina sinnen. Mitt huvud, min kropp och min själ hittar tillbaka till sin enhet. Jag kommer i kontakt med mig själv. Mina rörelser blir mer exakta, inte längre så oberäkneliga. Jag sätter medvetet den ena foten framför den andra. Jag går mot min inre frid. Jag har tid att vara. Mer än en kort stund.
Spiritualitet
Andlighet betyder: Jag inser att det finns något som ligger bortom min fattningsförmåga, förståelse och vetenskapliga bevis. En annan dimension. Gud?
Denna dimension berör och genomsyrar mitt liv. Precis som jag är involverad i jordiska relationer, det materiella och synliga, är jag också en del av de himmelska relationerna, den immateriella världen.
När jag går på pilgrimsfärd låter jag denna andliga värld komma in i mig. Ett första steg är att andas medvetet för att komma till mig själv. På hebreiska är Guds andedräkt och ande ett och samma ord: Ruach. ”Gud gav människan sin andedräkt och så blev människan en levande varelse” - som det står i den bibliska skapelseberättelsen.
Jag är både och: Jag är en del av jorden, Adama, dvs. en Adam, en människa. Och jag är en del av den andliga världen genom andedräkten, Guds ande, som gör mig levande.
Inre och yttre vandring sammanför båda och ger båda delarna av mig deras utrymme.
Augustinus, en gammal kyrkofader, uttryckte det så här: ”Vårt hjärta är rastlöst tills det finner vila i dig, Gud, för det är mot dig som du har skapat oss.” På en pilgrimsfärd kan jag tillåta denna rastlöshet och följa den. När jag går på pilgrimsvandring kan mitt inre och yttre liv komma i ordning. Något inom mig kommer samman som hör ihop och gör mig hel. Spiritualitet är helhet. Den ignorerar inte frågor som sjukdom, lidande, meningen med livet och döden. Andakter och meditationer hjälper till med detta, liksom metaforerna och bilderna i Bibeln.
